Vi!

Jag har precis läst ut Audrey-flickorna av Monika Björk. Den handlar om ett gäng kvinnor som i många år har åkt till en skärgårdsö, en gång varje sommar, där de hänger, dricker, badar och pratar. Inga män, inga barn, bara bästa vänner på en alldeles egen ö. Det är jävligt fint. Så vill jag ha det och så kan man ju få det, om man bara bestämmer sig för det. Kanske har vi redan börjat? Vi åker ju bort i alla fall två gånger per år, bara vi, inga killar och inga barn (barnen får aldrig följa med - hör ni det!). Vi måste skapa vår egen tid, vår egen plats, där det bara är vivivi som gäller och räknas. Det känns fint tycker jag, att veta att det finns vänner som alltid, alltid kommer finnas där, oavsett vad som händer, hur vi utvecklas, hur livet blir. Så länge vi lever ska vi åka bort varje år och vara egoistiska, självupptagna, självcentrerade, arga, glada, ledsna, ärliga och framför allt ska vi åka bort från allt och vara bästabästa kvinnor och bästabästa vänner.

Boken tar på något sätt också upp feminismens utveckling. Grupp 68, 70-talets gemenskap, systrar förenen eder, mamma-grupper, mansdominans, plyschdräkter, bränn behån, släng korsetten, gör uppror, revoltera. Och så landar vi idag. Med individualism, man är sin egen lyckas smed, kvinnor måste ta för sig, kvinnor är avundsjuka på varandra, patriarkala strukturer förminskas - det är upp till kvinnan själv att förändra sitt liv. Jag läser om hur det var förr och känner att det saknas något idag - det saknas gemenskap. Att man hjälper varandra, stöttar varandra, lagar mat åt någon som är trött, för ett ständigt samtal om vad som är fel och vad som kan förändras. Men så gör vi inte. Vi är blasé, vi är bortskämda, vi är egoistiska, vi är trötta. Det är enklare att tänka på sig själv än att tänka på andra. Enklast är att inte tänka alls, att inte se felen, bara se det som är bra. Vi har det bättre än kvinnorna i Mellanöstern - ja men dåså, lägg ner kampen, sluta klaga.

Jag vill inte att mina döttrar ska födas in i denna kalla, ensamma värld. Jag vill att mina döttrar ska födas in i en värld där kvinnor är starka och självständiga, samtidigt som de inser vikten av att hjälpa varandra. För ja, vi har kommit långt, men vi har inte ens kommit halvvägs. För att komma längre måste vi hjälpas åt. Vi måste prata och skrika och aldrig aldrig glömma att saker kan förändras om man bara ger sig fan på det.

"Det finns naturligtvis ett paradis för kvinnor som hjälper varandra, en ljuvlig fristad som inte är beroende av plats. Det är en berättelse att sprida till döttrarna, allas döttrar."

Jävla förrädare.

Pojkvän vill visa citat "flippad brud" på youtube som utlovar skratt. Jag går med på att kolla och längtar efter ett hånfullt, snaskigt och bekräftande skratt. Det är självklart också det jag får. Klippet är filmat i smyg av någons sköna pojkvän. Kvinnan i fråga ska resa till London men "flippar" över att hon inte har några kläder att resa i, är för tjock för hennes redan befintliga plagg plus bryter ut i någon slags frustration över att pojkvännen inte handlat nya kläder åt henne.

Hahahahah, fan vad kul?

Det utlovade skrattet som min sköna pojkvän uteblir.

Ryggdunkande sköningar som har flippade brudar till flickvänner? Jag har en exakt likadan. Är det illegalt som man och tänka på typ anledningen till varför pojkvännen i klippet sitter i kallingar och drar en liten undercover rulle på sin ny appleleksak som han kan sharea med sina hoomies fredagkväll efter jobbet?

Man behöver inte vara medlem av Mensa för att fatta innebörden av klippet. Man behöver inte heller vara medveten eller påläst om patriarkat och förtryck för den delen.

Tjejen på youtube kunde lika gärna varit jag. Så flippat och kul var den samtiden.