Här kommer alla känslorna på en och samma gång.

Sorg, skam, skuld, längtan, förälskelse, kärlek, saknad, olycklig kärlek, svartsjuka, förväntan, nostalgi, pepp.

Att föda som en val

Jag spekulerade kring min egen förlossning av fyrlingar igår kväll. Jag tror nämligen jag kommer åka på det i framtiden. Det är såklart inte helt säkert att det blir fyra men det känns så och magkänslan ska man lyssna på.

Scenariot är följande.
Jag skvalpar omkring i ett badhus. De fyra små skvalpar omkring i mig. Jag simmar i ett ljudlöst vakum och letar mig snart upp för att graciöst kast med kroppen mot vattenytan. Jag gör det. Vattnet sköljer över bassängkanten och jag är nere igen. När jag ska göra mitt andra valkast med kroppen far den första ungen ut, som en liten säl. Min kille simmar efter med en hov.
Tre kvar och jag går mot trampolinen. Svikten är egentligen för mjuk men jag vill göra en rejäl kanonkula. Ett två tre hopp och jag är i luften. Jag vänder mig till sittande position och skjuter iväg den andra ungen i händerna på min kille som står vid kanten. Ner i vattnet igen.

Sen vet jag inte hur jag ska få ut de andra två. Jag kanske drar en enkel bubbelpools förlossning eller föder den tredje i rutchkanan på två händer.
Där är det bara fantasin som sätter gränser.

Min lycka i dina händer.

Att ge bort sitt hjärta är en sak. Ja, det kan bli krossat om man inte passar sig. Sån är kärleken. Men att ge bort sin lycka, sin förmåga att vara lycklig - det är fan värre. Jag är inte lycklig utan dig. Du kan göra mig lyckligast i världen men också till den mest olyckliga människan. Jag är oförmögen att vara lycklig utan dig.
Så är det givetvis inte, självklart kommer jag bli lycklig på egen hand - det har jag varit förut och kommer bli igen. Men detta att vara beroende av en annan människa för att vara glad och må bra - det är fan inte coolt.

Cred.

Min kompis. Det är min kompis på riktigt.
Hon är utomordentligt duktig på att credda sig själv när det egentligen borde vara lite tungt. Senast i helgen brände hon 2000 kr på krogen. Inte ett problem om man frågar henne.
"Skippar man bara att kolla saldot är det lugnt".
Hon är student.
Det här är kanske inte avundsvärt men i min värld är hon ypperligt begåvad i konsten att inte klandra sig själv.
Hon hade skitkul på krogen, tar det lugnt dagen efter och tänker på veckan shopping.
En ordentlig klapp på axeln.

Jag har enorma problem med detta, förstår inte hur jag ska göra för att inte känna att saker är meningslösa och fullständigt utbytbara inom en kort tid.
Saker och tv blir magsår.

Är jag den typen som jag tror att jag är, 80-talist av det kvinnliga könet med en obotolig känsla av att alltid behöva prestera eller är jag den andra, med det sunda förnuftet som bäste kamrat och chillad attityd till materiella ting?

Antagligen och absolut mest troligt det förstnämda.

Böcker.

Böcker jag ska läsa om nu:
Kvinnorummet
Sista Harry Potter boken (premiär nästa fredag jippi!!)
Maken
Scenens barn
Narnia

Det finns något tryggt i att läsa en bok man redan har läst. Man vet vad som händer, man vet hur den slutar, man vet hur det går. Inga överraskningar.
Framför allt tycker jag om att läsa ungdomsböcker igen och igen - typ Scenens barn. Där är det näst intill otänkbart med ett olyckligt slut (bortsett från Peter Pohl då) och det känns trösterikt. Att veta att allt blir bra till slut, det är jobbigt ett tag men i slutet är alla lyckliga. Sånt behöver jag.

Kanske, kanske.

"Men jag är fortfarande kär i dig. Kanske jag kan reda ut mig själv, komma på vad det är som oroar hela tiden. Kanske vi kan ses igen. Kanske vi kan få det att funka. Kanske orkar du vänta på mig. Kanske du kan förlåta mig för att jag är så svår just nu."

Dumpad.

Jaha, så var man singel. Att bli dumpad utanför Gröna Lund klockan elva en onsdagskväll är inte det bästa som har hänt mig. Snarare är det skitjävlakukcpjobbigt. Vaknade imorse med gråten i halsen, värkande hjärta, röda ögon och ont i magen. Om det vore så att vi inte längre var kära, om känslorna inte fanns där skulle det vara lättare att acceptera. Men nu är vi ju kära, han är kär i mig men gör slut ändå. Han är kär i mig men mår dåligt av att vara i ett förhållande. Finns inte mycket jag kan göra åt det. Så - nu väntar några månaders smärta. När allt fokus ligger på att ta sig igenom dagen utan att bryta ihop. Överleva. Komma över. Gå vidare. Ungefär i den ordningen. Hur gör man det? Hur går man vidare? Jag har ingen aning. Förutom att den gamla klyschan stämmer - tiden läker sår. Man läker ihop, får ärr i hjärtat men blir sakta men säkert hel igen. Jag ska bli hel igen och så småningom hitta en kille som är redo för ett förhållande. Om jag kunde skulle jag spola tillbaka tiden och aldrig ha gått på Café Opera den där kvällen. Om jag kunde skulle jag spola fram tiden och hoppa fram till våren då jag vet att allt kommer kännas lättare. Men jag kan tyvärr inte ändra i tiden så jag får leva med det. Live with it. Deal with it.

Överleva. Komma över. Gå vidare. Och så småningom blir jag lycklig igen. Det vet jag ju, även om det är svårt att se det just nu.

Allt genom mina ögon

Det här är inte svårt
Det här är inte komplicerat.
Det här är inte oförståeligt.
Det här är inte obegripligt.
Det här är inte fult.
Det här är inte vackert.

Det här är omöjligt.