Dumpad.

Jaha, så var man singel. Att bli dumpad utanför Gröna Lund klockan elva en onsdagskväll är inte det bästa som har hänt mig. Snarare är det skitjävlakukcpjobbigt. Vaknade imorse med gråten i halsen, värkande hjärta, röda ögon och ont i magen. Om det vore så att vi inte längre var kära, om känslorna inte fanns där skulle det vara lättare att acceptera. Men nu är vi ju kära, han är kär i mig men gör slut ändå. Han är kär i mig men mår dåligt av att vara i ett förhållande. Finns inte mycket jag kan göra åt det. Så - nu väntar några månaders smärta. När allt fokus ligger på att ta sig igenom dagen utan att bryta ihop. Överleva. Komma över. Gå vidare. Ungefär i den ordningen. Hur gör man det? Hur går man vidare? Jag har ingen aning. Förutom att den gamla klyschan stämmer - tiden läker sår. Man läker ihop, får ärr i hjärtat men blir sakta men säkert hel igen. Jag ska bli hel igen och så småningom hitta en kille som är redo för ett förhållande. Om jag kunde skulle jag spola tillbaka tiden och aldrig ha gått på Café Opera den där kvällen. Om jag kunde skulle jag spola fram tiden och hoppa fram till våren då jag vet att allt kommer kännas lättare. Men jag kan tyvärr inte ändra i tiden så jag får leva med det. Live with it. Deal with it.

Överleva. Komma över. Gå vidare. Och så småningom blir jag lycklig igen. Det vet jag ju, även om det är svårt att se det just nu.