Alla hjärtans dag.

I lågstadiet klippte jag ut hjärtan i rött papper och gav till alla i hela klassen. Kanske inte till exakt alla, men de flesta. Och så jämförde vi, vem fick flest kort? Vem fick ett speciellt kort från en speciell kille? Och jag minns känslan när jag fick det där kortet, från den speciella killen. Han skrev kanske "Glad alla hjärtans dag. Jag tycker att du är söt." Och vad glad jag blev! Men jag minns också de gånger då jag inte fick det där speciella kortet. När han istället gav det till någon annan tjej och jag blev så ledsen, så ledsen för jag var verkligen kär i den killen, så där kär som man bara är när man är 8 år.

Under mellanstadiet blev det lite mer avancerat, då gav jag inte kort till alla i klassen, utan bara till mina bästa vänner och så pratade vi i flera veckor innan om jag skulle ge ett kort till den där killen eller om jag skulle strunta i det och skulle min bästa kompis ge ett kort till en annan kille, han verkade ju ändå gilla henne, men man kan inte vara säker och man vill ju inte göra bort sig. Ett himla dividerande hit och dit och på den stora dagen gick man med fjärilar i magen och tittade i bänken ofta för att se om det kanske hade kommit ett kort ändå. Ibland låg det ett kort där, ibland inte. På det speciella kortet stod det kanske "Glad alla hjärtans dag. Jag gillar dig."

I högstadiet slutade vi helt att ge kort till varandra och man förväntade sig inte så mycket, om man inte var ihop med någon förstås, då var det ett jäkla ståhej. Då skulle det köpas kort på Gallerix, kanske en ros, på kvällen tittade man på film och åt smågodis och så hånglade man tills läpparna värkte. När jag gick i åttan fick jag ett enormt kort, köpt på just Gallerix, ett sånt där kort med en sån där nallebjörn som var så söt. Nallebjörnen höll en blomma i handen och på framsidan stod det "Jag ville bara säga..." och sen öppnade jag kortet och där inne stod det "...att jag tycker om dig!" Problemet var att jag inte alls tyckte om den här killen, jag var störtkär i hans bästa kompis. Så kan det gå.

Så kom gymnasiet. Och då hände ingenting. Jag fick aldrig något kort, jag tror inte att någon fick något kort, då bojkottades det hela och alla gick runt och pratade om hur töntigt det var med alla hjärtans dag, vilket kommersiellt jippo det är, bara ett sätt att få folk att spendera pengar.

Och så idag. Inget kort, inga blommor, ingen romantisk middag, ingen romantisk komedi, ingen massage och ingen ljuv älskog. Och är jag ledsen över det? Nej. Egentligen inte. För det är ju ett jippo, ett påhitt och väldigt fånigt egentligen. Men det är klart, om någon gav mig ett urklippt, handgjort hjärta i rött papper där det kanske kunde stå "Glad alla hjärtans dag. Jag tycker att du är söt. Jag gillar dig." så skulle jag bli ganska glad ändå. För långt där inne slår ändå flickhjärtat som det gjorde när jag var 8 år.