Att träffa sitt ex.

Handsvett, sveper två glas vin, byter kläder tjugo gånger. Jag vill vara fin men inte för fin, se avslappnad ut. Ska jag ljuga och säga att jag kommer direkt från jobbet så att jag verkar totalt obrydd? Ska jag komma tidigt eller sent? Äh, jag kommer i tid. Slappna av, det är ju ditt ex som du har träffat tusen gånger, ni känner ju varandra. Men vi har inte setts en enda gång sedan vi gjorde slut, om man bortser från två ytterst pinsamma gånger på fyllan. Tio månader har det gått sedan det tog slut. TIO månader. Det är ganska länge.
Kommer dit, glider in, ser honom och det konstiga är att det inte känns konstigt. Det känns lite som att komma hem. Det är ju han, det är ju jag, vi var ihop jättelänge, det känns nästan som vanligt. Om man bortser från att det är jättestelt och nervöst och att vi inte tittar varandra i ögonen. Samtalet går ganska trögt i början, sedan blir det helt okej och vi skrattar till och med. Jag tittar på honom i smyg och känner ingenting speciellt. Inga känslor kvar, skönt, check. Han är fortfarande fin men jag känner ingen attraktion, jag gjorde rätt som gjorde slut.
Sedan börjar vi prata om oss, vad som hände, hur vi mådde, hur vi tänkte. Jobbigt, jobbigt, jag börjar gråta fast än jag tänker "nej nej nej, inte gråta, inte gråta, ta dig samman" och jag ser på honom att han tycker att det är jobbigt. Men att han ändå tycker att det är lite skönt, han hamnar i överläge för första gången. Det var trots allt jag som gjorde slut så det är inte mer än rätt att jag är lite ledsen nu.
Sedan skiljs vi åt, jag går sakta hem och tårarna rinner. Jag vet inte riktigt varför. Men jag vet att det gör ont i hjärtat, att det känns tomt, ihåligt och sorgligt. Jag saknar honom och saknar oss och jag vill så himla gärna att vi ska kunna vara kompisar men det verkar omöjligt eftersom vi fortfarande sårar varandra och det gör fortfarande för ont att ses.